pedagogfrida.blogg.se

Claes Nilholm talar om olika inriktningar av specialpedagogik i sin artikel ”Specialpedagogik – vilka är de grundläggande perspektiven?”. Nilholm nämner tre perspektiv på specialpedagogik. Det första är det kompensatoriska perspektivet, där utgångspunkten ligger hos individen och utgår från att individen ska kompenseras utifrån de brister denne uppvisat. Det andra perspektivet är det kritiska perspektivet där behovet av specialpedagogik ses mer som ett resultat av sociala konstruktioner snarare än individuella ”brister” hos den enskilde. I ett sådant perspektiv blir det skolmiljön som orsakar problematiken i en klassrumsmiljö snarare än enskilda elever. Det tredje perspektivet Nilholm nämner är dilemmaperspektivet där kritiken riktas mot att det överhuvudtaget behövs en specialpedagogik utöver pedagogiken. Ett modernt utbildningssystem ska isåfall, enligt Nilholm, kunna hantera dilemman och naturliga konflikter i gruppen redan från början och då är specialpedagogiken överflödig. Ett grundläggande dilemma blir att försöka erbjuda samma utbildning till alla elever samtidigt som undervisningen också ska anpassas till alla elevers mångfald. (Nilholm 2005)

Ute i verksamhet kan jag mer och mer se ett efterfrågat behov efter specialpedagoger ifrån förskollärarnas sida. Detta genom att lärarna allt mer ofta ser sig träffa på ”barn i behov av särskilt stöd” och känner att de behöver hjälp för att kunna komma vidare med dessa barn. I en verksamhet där det är allt fler barn på avdelningarna med allt färre personal kan det vara skönt att få in specialutbildad personal där man själv känner att man inte räcker till.

Begreppet kring barn i behov av stöd har spridit sig de senaste årtiondena, menar Jesper Juul och Helle Jensen. Förskolan med sin flexibla struktur gör det lättare att möta dessa barn mot för i skolan där lugna barn ofta blir de som bäst passar in i mallen för verksamheten. Juul och Jensen beskriver barnen med behov av särskilt stöd som ”utmanande barn” då det beskriver problematiken i fenomenet och inte i en kategorisering av barnet. Det är viktigt att bära med sig att flera barn med samma diagnos inte rimligtvis behöver vara mer lika varandra än barn utan en diagnos. (Juul & Jensen 2005)

Många förskolebarn som är i behov av särskilt stöd upplevs ofta få problem relaterade till samspel med andra barn och därmed exkluderas ur en grupp på grund av detta, enligt Anne Lillkvist. De vanligaste svårigheterna för barn i behov av särskilt stöd är relaterade till talet och språket och relationen till andra barn på avdelningen. Dessa barn visar sig överlag sällan aktivt väljas till lekkamrat till andra barn, menar Lillkvist, och får därmed färre möjligheter till att utveckla sina sociala färdigheter. Vidare beskriver Lillkvist att barns sociala kompetens är viktig att stärka då medverkande i sociala aktiviteter påverkar barn positivt på många punkter. Genom att vara delaktig tillsammans med andra barn i lek stärks barns självförtroende och personliga utveckling. (Lillkvist 2009)

Att ha en inkluderande tanke, där hela skolmiljön ska förändras för att anpassas efter alla elevers mångfald tror jag är det bästa sättet att verka i skola och förskola. Att segregera grupper från skolan tror jag är det sämsta alternativet. Att tidigt stämplas för att behöva särskild hjälp, särskilda resurser och kategoriseras ut på grund av detta kan aldrig sluta bra. Att alla barn får sina behov tillgodosedd i samma klassrum kanske är en utopi, men rent ideologiskt tror och hoppas jag att en människosyn där alla har rätt till delaktighet och gemenskap är det som vinner i slutändan.

Juul, Jesper, Jensen, Helle (2005). Relationskompetens i pedagogernas värld. Stockholm:
Runa.

Lillkvist, Anne (2009) Social kompetens och barn i behov av särskilt stöd, i Sandberg, Anette (red) (2009). Med sikte på förskolan – barn i behov av stöd. Lund: Studentlitteratur

Nilholm, Claes (2005) Specialpedagogik – vilka är de grundläggande perspektiven? Pedagogisk forskning i Sverige, Vol.10 (2)