pedagogfrida.blogg.se

De interpersonella relationerna i förskolan är vanliga, menar Jesper Juul och Helle Jensen. Detta eftersom att vi där har flera relationer, vilka många av dem är av en mer långvarig och betydelsefull personlig karaktär. Vidare menar de att vi i förskoleverksamheten också ofta har interpersonella interaktioner vilka mer är korta och opersonliga utväxlingar. (2005) Jag kan tänka mig att de interpersonella relationerna alltid handlar om barn men också om vissa föräldrar. Vissa föräldrar är inte lika insatta i verksamhet, och kanske inte lika intresserad som andra, och då kan det snarare handla om en interaktion.

Enligt Juul & Jensen bör begreppet relationskompetens förbehållas professionen och därför bara användas i begrepp om relationer där den ena parten tillhör ”professionen” och den andra inte gör det. Relationskompetens går då att se som den profesionella relationen mellan vuxna och barn i förskolan, menar författarna. Synen på barn har förändrats, menar de, då vuxna ofta tidigare såg den vuxna och barnet som motparter. Det som var bra för barnet var inte bra för den vuxne och vice versa. I och med det vi nu vet om interpersonella relationer, menar författarna att en sådan syn är bara att lägga bakom sig. Det som skapar en sund, jämställd relation är de relationer som är bra för både vuxna och barnen. Juul och Jensen beskriver begreppet ”profesionell relationskompetens” som: ”pedagogens förmåga att ”se” det enskilda barnet på dess egna premisser och anpassa sitt eget beteende efter detta, utan att därigenom frånhända sig ledarskapet, samt förmågan att vara autentisk i kontakten”. (Juul & Jensen, 2005, s. 132) Vidare beskriver Juul & Jensen att summan av en pedagogs kompetenser utgör hens yrkespersonliga kompetens. (2005)

I ett profesionellt arbete med människor, skriver Juul & Jensen, spelar en yrkesperson en viktig roll för kvaliteten i relationerna. Den yrkespersonliga utvecklingen är otroligt viktig för att på bästa sätt utveckla den verksamhet vi är i. Om jag som pedagog hela tiden ”undersöker, erkänner och bearbetar de tanke- och handlingmönster som hämmar eller hindrar oss att förverkliga vårt yrkesmässiga engagemang, våra mål och vår potential i professionella relationer”(Juul & Jensen, 2005, s. 138) kommer jag därför på bästa sätt utveckla min kompetens men också verksamheten jag arbetar i. (2005)

Yrkespersonlig utveckling sker gärna, enligt Juul & Jensen, utifrån konflikter som uppkommer i samarbetet med barn, vuxna och föräldrar. Ett samarbete med föräldrarna är inte bara av absolut största vikt – det är ofrånkomligt eftersom att vi som lärare ansvarar för deras barn en stor del av dygnet. Här påvisar författarna att det är av största vikt att som lärare våga gå emot sina fördomar, som alla besitter. I den sits vi är i innebär det att vi är tvungen att förhålla oss till våra fördomar och bearbeta dem. Juul & Jensen beskriver föräldrasituationer där läraren har svårt att förhålla sig till att de har en förälder till ett barn som också är lärare. Istället för att bli aggressiv och försöka visa sina kunskaper inom området kan det en sådan gång vara värt att berätta för föräldern att jag tycker att det är jobbigt att de sitter med samma kompetens som jag och att jag känner att jag lätt hamnar i en maktkamp. Men att om så skulle ske så får de gärna säga till. Det är ofta en dörr för att öppna upp för det professionella samtalet. (2005)

Vidare lyfter Juul & Jensen upp olika lärares sätt att presentera sig (och på så vis sitt ledarskap) då de möter föräldrarna till barnen i sin nya klass. Läraren framhåller sina fel och brister och påvisar att hon, säkerligen precis som dem, gör misstag. Genom att läraren bjuder in till ett samarbete där alla bidrar med en viktig del i relationen. Författarna har också erfarenheten av att om läraren är yrkespersonligt närvarande och är villig att dela ansvaret med föräldrarna över barnens beteende så ökar upplevelsen av till exempel föräldramöten som meningsfulla. Lyckas inte läraren med detta blir det ofta densamme som blir syndabocken. (2005)

Juul och Jensen skriver om att i en jämställd relation, där båda parterna har lika mycket makt så är det bådas ansvar för att de ska få ett samspel av bra kvalite. Men, det finns också relationer där den ena parten har mer makt (till exempel mellan barn och vuxna) och i den relationen är det den parten med mer makt som får det större ansvaret för processens kvalite och konsekvenser. Särskilt i fallet med en relation mellan barn och vuxna, skriver författarna, är det alltid den vuxnes ansvar. Att tillskriva barn, eller för den delen föräldrar, ansvar när samspelet inte fungerar är orimligt. (2005)

Därav tycker jag att det är väldigt tydligt vilket typ av ledarskap vi ska ha som förskollärare i verksamhet. Genom att ha med barn och föräldrar i samarbete är vi en ledare, men med barnen framförallt som medskapare. Vi ska möta konflikterna och inte skrämmas av dem. Där kan vi plocka upp saker att ta med i vidare diskussioner. Sedan tror jag det är viktigt att inte ta för mycket ”personligt” i jobbet – om någon skulle gå till personligt angrepp. Där är det viktigt att vi är professionella i vår roll och bemöter påhoppen sakligt och tydligt. Att också kunna erkänna att jag gjort fel någon gång, är otroligt viktigt. Det kommer jag göra fler gånger också. Huvudsaken är att våga analysera sig själv, med brister och sina bra sidor. Då kan jag utvecklas, inte bara som människa utan också som lärare.

I Urs program Skarpa lägen (2005) har de gjort ett avsnitt där de behandlar ämnet ”Barn som behöver mer”. Det handlar om en förskola där en pojke som heter Theodor går. Theodor har diabetes och till följd av detta har han haft extra behov i förskolan. Hans pappa och förskolechefen diskuterar tillsammans hur vi ska möta behov som är utöver de andra i barngruppen på till exempel en förskola. Förskolechefen lyfte ofta att eftersom de inte hade rätt till extra personal så hade det varit ett viktigt jobb att se vad de redan fanns för kompetenser inom verksamheten. Hon tyckte också att det var av största vikt att bygga upp en respektfull och nära relation med barnets föräldrar och hela tiden se möjligheterna. Det samarbetet ansåg hon var en förutsättning för att lyckas. Med de stora barngrupper som också börjar bli tyckte också förskolechefen att det kunde vara bra att se över möjligheterna att fördela den stora barngruppen i mindre grupper för att barnen skulle få det lättare att skapa kontakter med de andra barnen.

Theodors pappa trodde också att det var därför de hade ett så bra samarbete med förskolan då de var helt öppna kring vad som hände och hur allting fungerade. Vidare tyckte han också att Theodor hade haft ”tur” i sammanhanget då han hade engagerade föräldrar och förskolan hade engagerad personal som också var ambitiösa.

Genom att vi i personalen besitter stor relationskompetens tror jag att vi kommer hjälpa barnen att utvecklas i sin. I samtal, diskussioner och samspel kan vi hjälpas åt att vidareutveckla verksamheten, hitta på roliga och utmanande aktiviteter och se de barnen som är i behov av extra stöd också. Genom att få en förståelse för hur andra människor kan känna och tycka, och genom att få se att det också är okej, tror jag att vi kan nå som allra längst. I samspelet mellan vuxna och barn kan det faktiskt vara så att det är barnen som hittar lösningar på saker – och då gäller det att lyssna och uppfatta det. Ett sådant ledarskap tror jag bygger inte bara hållbara, sociala relationer utan också en öppenhet i barngruppen. Alla som vill ska få göra sig hörda och alla ska veta att alla har samma värde. Det här tycker jag är viktigare än någonsin nu – när Sverigedemokraterna tar 12,9 % av riksdagsplatserna efter valet. 

Juul, Jesper, Jensen, Helle (2005). Relationskompetens i pedagogernas värld.Stockholm: Runa.

http://uraccess.se.proxybib.miun.se/products/101382