pedagogfrida.blogg.se

När det pratas ledarskap i förskolan, pratas det mycket om två olika typer av kulturer, lydnadskultur och ansvarskultur. Lydnadskultur är en kultur som innefattar lydnad av inblandade personer genom makt. Det är intressant att se hur den kulturen skulle se ut mellan lärare och elever – antagligen sker undervisningen genom att en lärare står framför eleverna bakom en kateder och med hela handen pekar hur och när undervisning ska ske. I en sådan kultur tror jag att det lätt sker aktiva tillrättavisningar i gruppen och det är intressant att se hur det påverkar den enskilda individen men även gruppen i sin helhet.

Det ledarskap jag hellre ser mig användas av i förskolan är ansvarskultur. I en sådan kultur bygger barnet, enligt Juul och Jensen, eget ansvar i sig själv som ersätter lydnaden. Författarna menar vidare att nuförtiden har vi till stor del lämnat att vi vill ha barnen ”lydiga” – vi ser istället att barn blir ansvarstagande om de umgås med ansvarstagande vuxna (och barn) som inte kränker deras inre ansvarstagande i vardande eller låter sig kränkas. Vidare menar Juul och Jensen att barn idag växer upp i ett samhälle där barnen är en del av samhället på sina villkor. Våra barn idag har inte, skriver Juul och Jensen, blivit präglad på lydnadskulturen och är därmed inte med på den ”allmänna rädslan” för vuxna som varit så tydlig tidigare generationer. (Juul & Jensen 2005)

En krock mellan dessa kulturer har jag sett uppstå i verksamhet. Min erfarenhet är att krocken ofta skett mellan den ”gamla” lärarutbildningen och den nya. De äldre förskollärarna vill ha en viss respekt från barnens sida mot sig själva – medan jag hellre ser en ömsesidig respekt åt båda håll. Det är lätt att komma in på att vilja se ”ren lydnad” av barn vilket jag tar starkt avstånd ifrån. I en förskola vill i alla fall inte jag se lydnad, jag vill se barn och vuxna i ett sunt samspel, där vi tar hänsyn till varandra. Pratar vi om relationskompetens, som Juul och Jensen pratar mycket om, funderar jag på vem som bär ansvaret för relationens kvalitet? Det måste alltid vara läraren anser jag.

Läser jag i lpfö-98, reviderad 2010, hittar jag att ”personalens förmåga att förstå och samspela med barnet och få föräldrarnas förtroende är viktig, så att vistelsen i förskolan blir ett positivt stöd för barn med svårigheter. Alla barn ska få erfara den tillfredsställelse det ger att göra framsteg, övervinna svårigheter och att få uppleva sig vara en tillgång i gruppen.” (Skolverket, 2010 s.5) Vad betyder då detta? Enligt min uppfattning innebär detta att vi inte har något val gällande vårt ledarskap i förskolläraryrket. Vi måste använda oss av ett ledarskap som involverar alla barn. Tillsammans sker sedan ett lärande. Det är inte heller givet att det alltid ska vara förskolläraren som är ledaren tycker jag. I många sammanhang är barnen drivande i tankar och funderingar – och vid sådana tillfällen kanske det är lämpligt att de tar över ledarrollen, om så bara för en liten stund? För att hantera rollerna i en ansvarskultur behövs det övas på att ta ansvar. Om vi delar på lärandet, och lär av och med varandra, blir alla en tillgång i gruppen – barn som vuxen.

Juul, Jesper, Jensen, Helle (2005). Relationskompetens i pedagogernas värld. Stockholm: Runa.

Skolverket (2010). Läroplan för förskolan: Lpfö 98. (Rev. uppl.). Stockholm: Skolverket.