Fallanalyser och återkoppling specialpedagogik
Idag fick vi prova på två olika fallanalyser, med återkoppling mot vår tidigare föreläsning och specialpedagogik. Vi drog de olika perspektiven; kompensatoriskt-, kritiska- och dilemmaperspektivet till sin spets genom att applicera dem i en diskussion i ett arbetslag kring barn i behov av särskilt stöd.
Vi tog argumenten hela vägen och i mitt kompensatoriska perspektiv som jag fick mig tilldelat blev det till slut nästan absurt. Är det såhär vi behandlar barn idag? Det är klart att det ibland kanske är skönt för somliga barn att få komma ifrån stora gruppen, men att medvetet och strategiskt ofta placera vissa barn helt utanför klassrummet? Jag få obehagskänslor.
Någonstans har jag en förhoppning att utgångspunkten ska vara att alla barn är olika och det är inget mer med det. I en sådan utgångspunkt behövs ingen "specialpedagogik" - då den vanliga pedagogiken ska räcka till. Kanske en utopi, men om resurserna inte var så begränsade kanske det hade fungerat?
Redan innan föreläsningen vi hade i måndags har jag nog alltid haft synen att det är bakomliggande orsaker till varför vissa barn anses mer problematiska och "svåra". Det är dock viktigt att påminna sig själv och andra om just det - då barn som faller mellan stolarna i verksamhet lätt blir kvar där. Vi, som lärare, har ett ansvar vi aldrig kan lämna ifrån oss. Det innefattar att ta hand om alla barn och jag vill inte nog understryka det.
När barn är utåtagerande är det så lätt att fundera på vad "det är för fel på det barnet?", när de man borde tänka är: vad har det här barnet varit med om som gör att det reagerar såhär och vad kan jag (mitt arbetslag) göra för att hjälpa det här barnet i sin bearbetning och i sitt agerande?
Mycket tankar hos mig just nu vilket dilemma vi pedagoger hamnar i - alla ska kunna få vara med, med samma rättigheter. Men när resurserna inte räcker till? När det som i vår fallanalys - är helt vitt skilda tankar kring hur dessa barn ska bemötas? Det är något att bära med sig vidare...
